Stina Berge

Det finns ungefär en miljard snubbar som har levt rövare i något punkband, kraschat, försvunnit några år och gjort comeback med en soloplatta. Lite stillsammare, lite klokare, lite mer desillusionerade. Flera av dem råkar tillhöra mina absoluta favoriter, men just det där att alla är män känns inte helt fräscht. Därför är jag väldigt glad över att ha upptäckt Stina Berge. Hon var djupare ned än de flesta men kom upp till ytan och gjorde en skiva som spelas mycket hemma i mitt kök just nu. Textrader som de här - från favoritlåten Sjömansinstitutet - kan jag bara inte motstå:

Butikerna glimmar
Av guld och målad skit
I några timmar till
Kan man köpa sig fri
Från mörker och kyla
Som börjar tränga på
I skymningen
Är alla mänskor små

Stina Berge finns förstås på Myspace också. Lyssna här.

Whictory

Whictory kom till familjen när jag var 16 år och fortfarande bodde hemma. Sedan jag flyttade några år senare har han mött mig i hallen varje gång jag har varit hos mamma för att hälsa på. Alltid lika snäll, alltid lika glad, alltid lika kärleksfull. Nu är han borta. Ni som aldrig har haft hund kanske tycker att det här låter idiotiskt, men det skiter jag i. Jag har förlorat en av mina bästa vänner.

Nattsvart, alltså? Nja, inte längre. Efter en veckas saknad börjar jag ana konturerna av det han har lämnat efter sig. Om 50 år kanske jag sitter på ett sjukhem någonstans, ensam och ledsen. Då kommer jag fortfarande att kunna tänka på Queenie - som dog för ett par år sedan - och Whictory och bli lite gladare. De slår inte en blöt hundpuss, en brottningsmatch i vardagsrummet eller en mjuk päls att klia, men fina minnen är i alla fall det näst bästa.

Begravd i bröd

Det är lite fjantigt, men jag kan inte sluta fnissa åt den här artikeln. 80-årige Lars-Einar från Kövra hade en ovanligt motig söndag. Undrar vad han tänkte när han låg där under limporna.

Den där stan jag växte upp i

Environiq Arena. Söndag 25 januari, kl. 11.54.

Fotbollssöndag

Att se DIF spela tävlingsfotboll är - åtminstone för mig - förknippat med mycket känslor. Då är det väldigt lätt att tappa både överblicken och omdömet. Därför gillar jag träningsmatcher, där det funkar bättre att odla de nördigare delarna av fotbollsjaget. Hur ser de nya spelarna ut? Vem ska spela på vilken position? Här är lite spridda tankar efter en söndag i Environiq Arena.

Helhetsintrycket av det nya DIF är övervägande positivt. Laget stod upp bra mot alla de tre blivande seriekonkurrenterna, trots att Patrik Werner gick runt på mycket folk och gav flera juniorer ordentligt med speltid. Det lovar gott för framtiden.

Jonas Bohlin håller fortfarande bra, trots uppehållet förra året. Utan honom hade DIF förmodligen åkt på däng i den första matchen mot Forward. Just nu känns han ganska given som förstemålvakt.

Andreas Holmberg som mittback? Tja, det kanske kan vara något. Han gjorde i alla fall inte bort sig på den positionen i dag.

Marcus de Bruin var en överraskande trevlig bekantskap.

Christophe Lallet och Johan Bertilsson såg småsega ut i början, men när de fick fart på fötterna hängde motståndarna inte med. De två kommer att ha kul tillsammans i division 1.

Emil Berger och Mario Simunovic har säkert fått oändligt mycket beröm för sina tekniska färdigheter genom åren. Det kanske är det som spökar nu. Jag tycker att de överarbetar och har en tendens att välja onödigt krångliga lösningar. Det leder till felpassningar, bolltapp och farliga kontringar för motståndarna. Just nu befinner sig båda en bra bit från min startelva.

Peter Samuelsson var väldigt blek den enda halvleken han spelade. Hade han skadekänningar, eller är han helt enkelt inte i form?

Redan på Tony Gustavssons tid svor vi så att det osade över alla tappade poäng i slutminuterna. Det verkar inte spela någon roll att DIF har bytt ut hela spelartruppen sedan dess. Att det ska bli superskärrat i slutet måste sitta i klubbsjälen. Den här gången var stabila 4-1 mot Carlstad United läskigt nära att förvandlas till 4-4.

Carlstad United slutade sist och såg klart svagast ut av de fyra deltagande lagen. Jag imponerades faktiskt mest av Forwards spel i inledningsmatchen, även om de gulsvarta bara kom trea till slut.

Att prata skit om Emil Berger när DIF spelar fotboll är inte riskfritt. Hans pappa kan sitta två platser bort på läktaren ...

Cramo Cup

Om lite drygt åtta timmar tar jag en promenad ned från Kungsgårdsvägen till Environiq Arena för att se det nya DIF för första gången. Förnuftet säger att resultaten inte spelar någon roll, men hjärtat vill väldigt gärna att de blivande seriekonkurrenterna ska få bita i plastgräset redan nu. Tre bra resultat mot Forward, Västerås och Carlstad United skulle göra gott för min oroliga fotbollssjäl.

När allt blir svart

Klockan halv nio i kväll hade jag satt mig vid datorn för att skriva ett inlägg om Markus Karlsson. Då slocknade hela skiten. Jag bor på femte våningen uppe på en bergsknalle och har utkik över hela Norsborg och Hallunda från vardagsrumsfönstren. En vanlig kväll måste det vara många tusen lampor som lyser där ute. Nu var det becksvart i nästan två timmar, bortsett från strålkastarna på någon enstaka bil. Lite kusligt, faktiskt.

Det skulle vara snyggt med en övergång från det yttre mörkret till något väldigt sorgligt som har hänt den här veckan, men jag pallar inte det just nu. Kanske går det lättare om några dagar.

Tiggartankar

Vad händer i skallen när en tiggare närmar sig på t-banan? Det är frestande att försöka koka ned processerna till något slags logiskt resonemang. "Det är bättre att de får ordentlig hjälp av samhället." "Jag skänker hellre pengarna till någon insamling, så att jag vet vad de går till." Allt sådant där är förstås bara bullshit. Jag tror snarare att det är den giriga reptilhjärnan som tar över. "Nej!" "Det är mitt!" "Mina pengar!" Sedan sitter jag där och håller på växelmynten som det egentligen vore lika skönt att slippa, tills den utsträckta handen dras tillbaka. Så jävligt är det.

Om resenärerna på röda linjen är representativa för mänskligheten är vi många som fungerar ungefär likadant. De medhavda böckerna och tidningarna studeras aldrig så intensivt som när tiggarna hoppar på. När de går av den fullsatta vagnen en station senare har de oftast inte fått en krona. Det är sorgligt, och det säger väldigt mycket om varför samhället ser ut som det gör.

Mellerudsskräcken

Den här artikeln i Nya Wermlands-Tidningen har hunnit bli ett par veckor gammal, men jag bara måste länka till den ändå. En gammal favorit från TTELA-tiden verkar ha gått fullständigt bananer.

Lilla Edet Represent

Sedan slutet av september bor jag i Norra Botkyrka. Hur det är? Rena sörgårdsidyllen, jämfört med mina gamla hemtrakter: