05 april 2012

Premiär

Det finns ett ord som jag återkommer till när jag ska visa att jag begriper något om fotboll. Kontinuitet. Jag fattar inte alltid vad som händer ute på planen, men en sak har jag lärt mig efter att ha följt svensk fotboll i 20 år. Lag där spelarna får lära känna varandra och utvecklas tillsammans blir ofta bra. Lag där tålamodet är litet och spelaromsättningen stor får ofta problem.

De senaste tre åren har DIF varit bra. Klubben tog hem några veteraner med rödvitt hjärta, satsade på egna unga spelare och fyllde på med enstaka doldisar utifrån. Det var en osexig strategi, perioderna med öppna transferfönster var ärligt talat ofta rätt så trista, men den fungerade. Med små resurser byggdes ett lag som gick från division 1 till att nosa på allsvenskt avancemang.

Sedan blev det hösten 2011 och allt raserades.

Nu är det 2012. Vintern har varit en cirkus och spelarna som ska ha seriepremiär om några dagar känner väl knappt igen varandra när de möts i omklädningsrummet. Allt talar med andra ord för ett jobbigt år. Det blir det säkert också – men jag tror ändå att det slutar hyggligt. Patrik Werner brukar få ordning på grejerna, och några av nyförvärven känns riktigt spännande. Dessutom finns det konkurrenter med liknande problem. Värnamo är söndervärvat, Ljungskile också. Brage hade det jobbigt i fjol och verkar inte bättre i år. Umeå känns inte som någon särskilt vass nykomling. Jönköpings Södra underpresterar alltid. Och så vidare. Nog ska DIF kunna hålla fyra lag bakom sig och säkra en plats i superettan 2013.

Till dess måste Patrik Werner börja tänka långsiktigt igen. Ett bra första steg vore att kalla in Tobias Solberg på kansliet och prata framtid. Varför inte vara lite crazy och erbjuda ett treårskontrakt?