Kafé 44

Livet som mesig trallpunkare i Kristinehamn på 1990-talet var ensamt. Några kompisar lyssnade också, men ärligt talat fattade ingen av dem grejen. De verkliga själsfränderna fanns oändligt långt borta. På Kafé 44, där världens bästa band spelade och Tompa Eken bakade bullar med mycket smör. Det lät som paradiset på jorden.

Det tog 15 år, men nu har jag varit där. Tompa Eken såg ut exakt som i Punkilandia från 1998, med fett hår och noppig tröja. Bullen kostade fem spänn och smakade fantastiskt. På scen stod tre skejtpunkare i typ fyraårsåldern, som gjorde sin första spelning någonsin och kom av sig mitt i låtarna. Simon, 14, hade tyckt att det var hur stort som helst. Det tyckte Simon, 29, också.