Gud, Palme och SMHI

Den 28 februari 1986 sköts statsminister Olof Palme till döds på Sveavägen i centrala Stockholm. Mordet sände en chockvåg över Sverige. Den nådde ända till Karlslund norr om Kristinehamn, där en knappt sex år gammal pojke med något förvirrad världsbild blev så tagen att han klättrade upp på en stege och höll ett minnestal. Pojkens mamma återberättade innehållet för pojkens farfar, som skrev ned det. Långt senare fick pojken den nötta anteckningsboken i gåva av sin farmor. Det gör att han kan återge sitt tal i ett blogginlägg i dag, exakt 23 år efter mordet:

"Palme var vår vän. Fast Gud är vår bäste vän. Sen kommer Palme. Och så Jesus. Och alla änglarna. Och sist Abraham. Slut från SMHI."

Fredagsläsning

När Johan Croneman är i form är han bäst i Sverige. Läs och njut.

Torsdagsaktiviteter

Just nu sitter jag kvar vid jobbdatorn och rullar tummarna. Så småningom väntar en afton med indisk mat, omoralisk pubquiz och judiska charader på ett hak som möjligen är en gayklubb. Något säger mig att livet aldrig blir sig riktigt likt efter i kväll.

Bra nyhetsvärdering

www.vt.se. Tisdag 24 februari, kl. 15.13.

"Ser du nåt tåg, Karin?"

Den här killen lever med små marginaler:

Tennissiffror

Truppen såg intressant ut på pappret, men någonstans fanns ändå en oro. Skulle de unga spelarna hålla måttet? Behövdes det inte fler anfallare? Vilka skulle spela mittbackar? Nu - efter bara tre träningsmatcher - känns det som att frågetecknen har rätats ut. Forward var kanske inte bra på Behrn Arena i eftermiddags, men att vinna med 6-1 borta är ändå grymt imponerande. Nu höjer vi väl målsättningen och siktar på serieseger redan i år?

Slutligen en insinuant fråga. Var Axel Kjäll med i hemmalaget?

Feministiskt forum

Dagens utfärd gick till Feministiskt forum i ABF-huset på Sveavägen. Där var det sjukt mycket folk. Sjukt mycket folk är sällan bra i min värld, men just i dag kan jag leva med att ha blivit knuffad och trampad på skosnörena. Det känns upplyftande att så många är intresserade och vill diskutera de här frågorna.

Att jag själv var där berodde mest på att jag ville se en god vän försöka hålla ordning på transaktivisten Andy Candy och Tiina Rosenberg i en paneldiskussion. Det låter som ett kamikazeuppdrag, men Pär klarade det galant. Sedan gick vi och åt muffins.

Sångare utan orsak

Så här på lördagskvällen - när schlagerspektaklet pågår för fullt - känns det helt rätt att anlägga ett kulturelitistiskt von oben-perspektiv och citera den store Per Persson. "Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, för sångare utan orsak sjunger alltid falskt."

En vanlig fredag

1. Webbpubliceringsverktyget Roxen brakar ihop.

2. Nyhetsbrevstjänsten Apsis brakar ihop.

3. Simon brakar ihop.

Berg- och dalbana

För mig är vardagslivet en berg- och dalbana. Vissa dagar traskar jag runt med ett fånigt leende och får kämpa med mig själv för att inte börja spontansjunga på tunnelbanan hem. Andra dagar känner jag mig som den lägsta formen av liv på jorden. Det märkliga är att det kan vara väldigt små saker som avgör vad det blir. Ibland så små att jag inte ens kan sätta fingret på dem själv.

Den här dagen? Inte någon av mina bättre, ôm en säjjer.

Packet is back

När resten av mänskligheten pysslar med fildelning och Spotify lever jag kvar i det förgångna. Efter jobbet i dag gav jag mig ut i vimlet på jakt efter en sprillans ny cd-skiva. Inte vilken som helst, utan Öster om Heden. Perssons Packs första på 14 år. Nu har den snurrat några varv på stereon hemma. Det låter redan väldigt bra, och jag har en känsla av att det är en skiva som kommer att växa. Kanske ända upp till samma svindlande nivåer som Sekunder i Sverige.

Kvällens insikt

Att skriva sommarjobbsansökningar vid 28 års ålder suger dase.

Min startelva - just nu

J. Bohlin

M. Nilsson - S. Henriksson - A. Gunnarsson - C. Wiktorsson

A. Holmberg - T. Solberg

C. Lallet - J. Bertilsson - M. de Bruin

P. Samuelsson

Omskolningen av Andreas Holmberg är det intressantaste som hänt hittills under försäsongen, men jag ser honom fortfarande hellre som mittfältare när seriespelet börjar. Andreas Gunnarsson känns stabil och förtjänar en rejäl chans bredvid Sebastian Henriksson. Annars finns det inte så mycket i laguttagningen att bråka om just nu. Offensivt ser det riktigt intressant ut, tycker jag.

Helena Jonsson!

En svensk vinteridrottare som inte viker ned sig i ett avgörande läge. Nyp mig i armen någon, för jag måste drömma.

Varför inte?

Skärholmens centrum. Torsdag 12 februari, kl. 16.58.

Usch

På vägen hem tidigare i kväll läste jag en fruktansvärt deprimerande artikel ur förra årets sista nummer av Arena. Den är skriven av Linn Johansson och Gabrielle Jönsson och handlar om Bangladesh, där kvinnorörelsen ser avkriminaliseringen av prostitution 2000 som en stor seger. Nu kan unga kvinnor skaffa sig ett eget plåtskjul på en bordell, ta emot upp till 15 torskar om dagen och tjäna några hundralappar. Efter några år kan de - om de har tur - dra ned på antalet kunder och dryga ut inkomsten genom att kräva hyra från ännu yngre kvinnor som halkat in på samma bana. Mer än så finns tydligen inte att hoppas på. Usch, vilken rutten värld vi lever i.

Dagens citat

"Därför att medierna är ett patriarkalt nattsvart rövhål vars favoritsysselsättning just nu är att låta kvinnor ge sig på andra kvinnor (läs feminister) offentligt."

Författaren Maria Sveland svarar på Arenas enkätfråga om varför feminismen har försvunnit från det offentliga samtalet.

Stackars Skärholmenbor

Den 5 maj 2003 skjuts gangstern Ratko Djokic ihjäl utanför Ignis begravningsbyrå i Skärholmen. Två svartklädda män beväpnade med pistol och kpist kliver ur baksätet på en kopparfärgad Mercedes och öppnar eld. En kvinna måste slänga sig ned på gatan för att undvika de vinande kulorna. En annan kastar sig in i sin bil för att skydda sitt lilla barn med sin kropp. Ratko Djokic själv är precis på väg att sätta sig i sin Volvo V70 när han träffas av den första kulan. Stapplande försöker han ta sig bort från de två männen som följer efter och skjuter mot honom bakifrån, gång på gång. Efter omkring 20 meter träffas han i nacken och faller död ned på en refug.

Den 9 februari 2009 får Simon Rothelius en första introduktion till tortyrredskapen i gymet på Skärholmens sim- och idrottshall, inte ens 100 meter från platsen där Ratko Djokic gick sitt grymma öde till mötes. Vilken av de två händelserna som lokalbefolkningen kommer att minnas med störst fasa får framtiden utvisa.

Jag - en gymkille

Jag har besökt ett gym en gång. Min dåvarande nyhetschef - pure evil - skickade mig till Motionspalatset i Vänersborg för att göra ett test som skulle avslöja kroppens "verkliga" ålder. Det började med att jag var så uppstressad att pulsen inte gick ned under 100, trots att jag låg stilla på en brits. Den personlige tränaren som var med berättade att han hade testat mellan 500 och 600 personer tidigare, utan att ha upplevt något liknande. Nästa uppgift var att göra så många situps som möjligt på en minut. Jag förträngde att jag inte hade ägnat mig åt liknande aktiviteter på nästan tio år och gick ut stenhårt. Efter 20 sekunder eller så kunde jag inte känna magen längre. Där låg jag på golvet och sprattlade som en döende fisk, samtidigt som fotografen hängde över mig och tog bilder. En praoelev på tidningen stod också och tittade på. Scenen kvalar in högt på listan över mitt livs mest förnedrande upplevelser.

Varför tar jag upp det här nu? Jo, för att jag har agerat mot bättre vetande och investerat i ett gymkort. Om mindre än 24 timmar är det dags för premiärbesöket. Det kommer att bli ugly.

Tredje statsmakten

Vi journalister är lite bättre än andra. För oss är jobbet ett kall. Vi blottlägger missförhållanden, avslöjar orättvisor och ställer ansvariga till svars. När vi kommer hem på kvällen kan vi somna lugnt, i trygg förvissning om att vi har gjort världen lite bättre.

Här är ett av mina senaste bidrag.

Note to self

Tacka aldrig mer ja till tequila med salt och citron om du har ett pulserande öppet sår i munnen. Oj, vad det sved.

Motig morgon

Klockan tjugo i åtta i morse bestämde sig ett dörrpar till t-banetåget jag befann mig på för att sluta fungera. Det var bara att lomma ut på perrongen i Bredäng och vänta in nästa. När det dök upp och alla skulle på samtidigt såg det ut ungefär så här:



Väl framme vid jobbet - ordentligt försenad, förstås - funkade inte hissen. 148 trappsteg upp till redaktionen på femte våningen var inte riktigt vad jag kände för i det läget, men så blev det.

Annars var det faktiskt en riktigt schysst dag.

Så funkar Simon

Det är onsdag kväll på Söder. Simon träffar en kompis på ett kafé. Simon är hungrig och beställer en dyr smörgås. När den kommer in visar det sig att han har tabbat sig. Det är kött på smörgåsen.

Vad gör Simon?

A. Förklarar sitt misstag för den vänliga personalen och ber om att få byta mot en vegetarisk macka.

B. Håller tyst, skjuter köttmackan åt sidan och sippar på sin juice tills det svartnar för ögonen av hunger.

Rätt svar: B.

Förlängning

Två månader går skapligt snabbt i ett kosmiskt perspektiv. För en journalist i vikariesvängen är det däremot eoner av tid. Därför var det här en väldigt bra dag. Nu är det klart att jag blir kvar på Dagens Medicin åtminstone till den 31 maj, i stället för den 31 mars som det var sagt när jag flyttade upp i höstas. Gôtt mos.

På kartan

Nu finns jag med på Bloggkartan. Boogie Botkyrka!

Sveriges framtid

Studentstaden i Uppsala. Lördag 31 januari, kl. 11.10.

Ingen Källgren

Björn Källgren har betraktats som en Messias ända sedan han gjorde mål i en reservlagsmatch i somras. Nu när styrelsen backar och meddelar att han inte kommer lär reaktionerna bli starka. Jag tycker att förväntningarna på killen har varit orimligt höga, men visst känns det här som ett bakslag. Nu går DIF in i säsongen med två ynka anfallare i truppen. Ansvaret på spelare som Johan Bertilsson och Christophe Lallet blev plötsligt väldigt mycket tyngre.

En riktig karlakarl

Jag är feminist och har genomskådat de destruktiva föreställningarna om typiskt kvinnligt och typiskt manligt - i teorin. Känslomässigt sitter jag däremot fast i samma skitstrukturer som nästan alla andra. Därför har det här varit en bra helg. Jag har varit i Uppsala och hjälpt lillebror att flytta. Kommit med goda råd på Ikea, kånkat möbler uppför trappor och yttrat meningar som "Den här får vi nog ta på högkant" och "Nej då, den är inte så tung". Orutinen lyste förstås igenom, men det fanns faktiskt stunder när jag kände mig som En Riktig Man™. Trevligt, som omväxling.