Häromveckan kom jag hem och hamnade mitt i tumultet efter en dödsolycka. Jag överdriver inte när jag skriver att det var minst 100 personer där. De närmaste stod bara några meter bort och tittade när ambulanspersonalen gjorde hjärt-lungräddning. Gamar, tänkte jag först. Sedan dök det upp en pressfotograf som omedelbart jagades bort och fick ta skydd bakom polisen. Då började jag ana att det låg något annat än vanlig nyfikenhet bakom uppslutningen.
Från mitt vardagsrum har jag bra utsikt över korsningen där olyckan inträffade. Efter bara några timmar hade den förvandlats till en minnesplats med bilder av den omkomne, högar av blommor och hundratals marschaller. Sedan följde en vecka när det var folk på plats dygnet runt. På kvällarna kunde det stå mellan 20 och 30 personer där, ibland i flera timmar. När jag var uppe vid fyratiden någon natt var det också några där och vakade. Samma sak vid sjutiden på morgnarna, när jag brukar stappla till tunnelbanan. I torsdags, en vecka efter krocken, brände de av ett jättefyrverkeri. Sedan har det avtagit, men när jag går ut i vardagsrummet och tittar ned nu så står det tre killar där igen. Det är fascinerande, tycker jag. Norsborgs invånare hedrar verkligen sina döda.
1 dag sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar