Till Plura

För några veckor sedan fick jag Plura Jonssons självbiografi av någon som behövde rensa i sin bokhylla. Jag har knappt hört en hel låt med Eldkvarn, men i stundens ingivelse fick den ändå hoppa direkt upp till förstaplatsen på läslistan. Det var en bra impuls. Plura sitter inne med massor av historier, skriver snyggt och har en stillsam humor som jag gillar skarpt. För en halvhjärtad hobbybloggare finns det mycket att inspireras av. Nu har jag inte så många sex- och kokainorgier från 1980-talet att rapportera om, men på något sätt kommer det kanske att märkas här ändå.

Med det sagt tänkte jag ägna mig åt att gnälla. Det första är det här med titeln. Plura skriver om sitt band, sin bror, kvinnor, vänner, medmusikanter, fler kvinnor - och så döper han hela klabbet till Resa genom ensamheten. Alla har rätt till sin egen upplevelse, men jag får ändå lust att åka över till Kungsholmen, bitchslappa honom några gånger och väsa: "Kalla dig olycklig eller vad du vill, men inte ensam. Det är ett hån mot alla dem som verkligen inte har någon."

Det andra är själva anslaget. Jag - som får gå en deathmatch mot Jante varje gång jag ska knåpa ihop ett blogginlägg som innehåller ordet "jag" - kan inte låta bli att fascineras av självbilden hos någon som skriver boksida upp och boksida ned om hur han rensar sin fisk. Många stora konstnärer har väl nått så långt just för att de är gränslösa egocentriker, men ändå ... Lite störigt är det.