Jag är en sådan där förutsägbar typ som gillar Lars Winnerbäck. Lars Winnerbäcks musik, alltså. Som person verkar han däremot vara rätt så intetsägande. Därför höll jag på att nicka till när jag såg tv-versionen av dokumentären Solen i ögonen häromkvällen. Då - med bara några minuter kvar - hände något.
Ett sidospår i filmen handlar om ett gäng tonårstjejer som fanns med under hela sommarturnén 2008. På varje konsert stod de längst fram med tindrande ögon och sjöng med i låtarna. Smågulligt kanske, men jag hade svårt att ta dem på allvar tills en av dem fick utrymme att prata lite om idolen framför kameran. "Jag lyssnar på honom tillsammans med min mamma, och det är ju ingen annan artist som både hon och jag liksom skulle kunna tänka oss att gå på tillsammans ... Jag har väl egentligen inte varit hemma någonting förutom efter Huskvarna, då jag fick åka hem till min mamma som är sjuk. Pappa ringde då i Huskvarna och berättade att hon kommer aldrig att bli frisk, så jag åkte hem för att träffa henne några dagar ... Att liksom förlora den som står mig närmast i livet, det kommer att bli tufft, men ... Jag kommer nog att greja det, tror jag." Då bara snörpte det till i halsen.
Solen i ögonen går i repris på SVT1 i kväll klockan 23.35. Sedan finns den på webben också. Se den och gråt en skvätt.
4 dagar sedan
Sedär, då har du och Karlgren någonting gemensamt åtminstone.
SvaraRaderaOuch! Den sved.
SvaraRaderawow, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Tusen tack för den fina komplimangen. Jag har haft extremt svårt att se filmen, men det klippet är det som är mest äkta i hela filmen, då tilläts jag att vara mig själv. Jag är extremt glad över din fina respons! Det betyder att jag i alla fall gjorde något rätt.
SvaraRaderaVarma kramar
Sandra
Oj, att du själv skulle kunna läsa mitt inlägg var inget jag hade tänkt på. Jag har tittat lite i din blogg och ser att du verkar klara dig bra, trots allt det jobbiga. Det tyckte jag kändes i filmen också. Att du skulle klara dig bra, menar jag. Du verkade vara så .. tapper.
SvaraRaderaNej, jag brukar faktist inte läsa något som handlar om filmen, men Lina och regissören har en tendens att skicka länkar till mig, med bara positiv respons, (antagligen för att de är rädda för att jag ska få ett sammanbrott). Jag är inte så tapper i verkligheten, jag har inget annat val än att kämpa på. Vardagen är ett rent helvete, men jag lyckas ta mig vidare ändå. På något konstigt vis går ju alltid livet vidare, vare sig man vill eller inte.
SvaraRaderaBor du förresten här i trakterna?
Kram
Kloka tankar. Att skiljas från dem som står närmast är ju tyvärr en oundviklig del av livet, även om det känns väldigt orättvist när det drabbar någon som är så ung.
SvaraRaderaJag bodde faktiskt i Vänersborg och jobbade på TTELA fram till för bara några månader sedan, men nu har jag flyttat till 08-land.