Whictory kom till familjen när jag var 16 år och fortfarande bodde hemma. Sedan jag flyttade några år senare har han mött mig i hallen varje gång jag har varit hos mamma för att hälsa på. Alltid lika snäll, alltid lika glad, alltid lika kärleksfull. Nu är han borta. Ni som aldrig har haft hund kanske tycker att det här låter idiotiskt, men det skiter jag i. Jag har förlorat en av mina bästa vänner.
Nattsvart, alltså? Nja, inte längre. Efter en veckas saknad börjar jag ana konturerna av det han har lämnat efter sig. Om 50 år kanske jag sitter på ett sjukhem någonstans, ensam och ledsen. Då kommer jag fortfarande att kunna tänka på Queenie - som dog för ett par år sedan - och Whictory och bli lite gladare. De slår inte en blöt hundpuss, en brottningsmatch i vardagsrummet eller en mjuk päls att klia, men fina minnen är i alla fall det näst bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar