0550!

Tumba centrum. Lördag 30 maj, kl 13.01.

Kvinna = mamma?

Alldeles nyss körde TV4 ännu ett av sina insamlingsjippon. "På söndag direktsänder vi galan Rädda mammorna. Ett bra tillfälle att stötta världens utsatta kvinnor på mors dag", hörde jag hallåan Susanne Delastacia säga tidigare i veckan. Röda korsets egen information om kampanjen talar ungefär samma språk, och jag blir konfunderad. Kvinna = mamma? Hela grejen luktar Elise Claesson eller Ebba Witt-Brattström. Illa, med andra ord. Pengarna som Röda korset får in går säkert till bra grejer, men den nattståndna biologistiska retoriken har jag svårt att se någon poäng med.

Gôtt att leva

Solsken ute och tre nya poäng. Mer än så kräver jag inte av livet.

Roger Karlsson

En av de första cd-skivorna jag köpte var samlingen Definitivt 50 spänn igen. Där fanns många tuffa trallpunklåtar, men också en vemodig bakfylleserenad med Tuk Tuk Rally och sångaren Roger Karlsson. Sedan dess har han varit en trogen musikalisk följeslagare. Däremot har jag aldrig sett honom live. Inte förrän i dag. För några timmar sedan botade jag sviterna från gårdagskvällen med 400 mg ibuprofen och tog bussen fem kilometer söderut till Tumba centrum. Att spela under en rulltrappa mitt på dagen en lördag är väl inget drömgig precis, men med Roger Karlssons låtar funkade det fantastiskt. Han är faktiskt en av de bästa vi har i Sverige.

Ett problem mindre

När min mormor dog för några år sedan fick jag ta över hennes Renault Clio -91. Den har tjänat mig väl, men i själ och hjärta är jag ingen bilmänniska. Därför har det varit svårt att slappna av under de många milen på vägarna genom Dalsland, Västergötland och Värmland. Byta en trasig lampa klarar jag, men inte mer. Om något börjar skramla, dåna eller tjuta vet jag att jag är kokt i skit.

Min mest förnedrande bilupplevelse hittills inträffade för drygt ett år sedan. När jag skulle backa ut från parkeringen hemma på Roddaregatan i Vänersborg en tidig morgon ville bara tre hjul rulla. Villrådig började jag fråga runt bland bekanta. Någon föreslog att jag skulle palla upp bilen och försöka vicka hjulet fram och tillbaka. Någon annan hävdade att jag måste ta bort det helt och höll upp två tallrikar mot varandra för att visa hur det ser ut där bakom. Överkurs, tänkte jag och ringde verkstaden. Ett par dagar senare stod jag och väntade när två snubbar från Fredmans bilservice sladdade in på parkeringen. En av dem plockade fram en överdimensionerad hammare, slog två gånger på fälgen och bad om nycklarna. Sedan rullade hjulet som det skulle. "Det är sådant som händer", sade snubben tröstande när han påminde mig om min oduglighet vid nästa verkstadsbesök några månader senare.

Nu är det i alla fall slut på förödmjukelserna. Jag behöver ingen bil i Stockholm och säljer den för det facila priset av två papp. Med tanke på att det blev fem tvåor i besiktningen senast känns det som en bra deal. Särskilt som bromsarna tydligen lade av under den nye ägarens premiärtur. Som sagt var, ett problem mindre.

Jag ska aldrig dö

Den här soliga och allmänt trevliga tisdagen avslutar jag med att lyssna på världens bästa låt. En av de bästa, i alla fall:

Vad tokigt det blev

För sex eller sju år sedan råkade jag skriva fel datum i en artikel om Friskis och svettis utegympa i Stadsparken i Örebro. Det var riktigt jobbigt att se den fadäsen i tryck, vill jag minnas.

Därför gissar jag att den här reportern har lite ågren i dag.

Ny theme song

Det är först när det är tyst som det märks
utan krutrök som nåt syns
fanns inget bättre för mig
mitt hjärta växer med min sorg

Och jag vet att den tar mig hem
men det känns som hundra år
vet nån vartifrån den går
den tunna röda linjen mot Norsborg

Den tunna röda linjen av doldisen Stiko Per Larsson. Lyssna här.

X

En poäng borta mot Umeå, alltså. Det är faktiskt helt okej.

Demensboendet nästa

Hur nyttigt är det att träna egentligen? Efter jobbet i går besökte jag gymmet för första gången efter en ovanligt envis förkylning. Det gick uselt, förstås. Först fick jag en kraftig mjölksyrechock som gjorde att jag knappt kunde stödja på benen. Sedan blev jag så woozy att alla normala hjärnfunktioner slogs ut. På vägen hem stannade t-banetåget vid en perrong där alla andra passagerare steg av. Jag satt kvar. Efter det började nytt folk kliva på. Jag satt kvar. Slutligen kom föraren promenerande utanför fönstret. Jag satt fortfarande kvar. Först när tåget drog i väg åt fel håll fattade jag galoppen. Vi var förstås framme i Norsborg - ändstationen där jag bor och har gått av i stort sett varje dag under mer än åtta månader. Att missa det är inget sundhetstecken, precis.

Tätt bakåt

Det häftigaste med DIF just nu måste vara defensiven. Vad har vi där bak egentligen? En mittback som egentligen är ytterback. En annan mittback som värvades som målfarlig mittfältare. En ytterback som är offensiv yttermittfältare i grunden. En annan ytterback som också var offensiv yttermittfältare fram till för bara några veckor sedan. Tillsammans bildar Christoffer Wiktorsson, Andreas Holmberg, Mikael Nilsson och Marcus de Bruin ett försvar som knappt har släppt till en målchans på två matcher. Otroligt.

Där var jag lite snabb

"Hallå! Finns det en kamel här?"

Äldre dam med rollator vid Telefonplan i lördags eftermiddag. Då var jag övertygad om att jag hade träffat Stockholms mest senila människa. Nu förstår jag att hon letade efter den här.

En fjärt i rymden

När jag tittar närmare på min lilla uppvisning i självömkan från i går ser jag att den är farligt nära att hamna i den patetiska "det är synd om männen"-genren. Så var det absolut inte tänkt. De där idealen som Anna Månsdotter talar om lever säkert kvar i vissa kretsar, men knappast bland människor som jag umgås med och bryr mig om. För mig handlar det bara om bôs som skräpar i mitt eget huvud. Jämfört med de krav och förväntningar som den kvinnliga halvan av befolkningen får leva med är det förstås bara en fjärt i rymden.

Nu dör jag snart

Jag känner mig aldrig så otillräcklig som när jag hamnar i en situation där jag måste diskutera bilar, hemelektronik eller renoveringsarbeten med En Riktig Man™. Förnuftet säger att det är en fjantig reaktion, men mitt känslomässiga jag sitter fast i strukturer som borde ha varit utrotade för länge sedan. Då spelar det ingen roll att det finns annat som jag är bra på. På något sätt är motorer och mobiltelefoner fortfarande det som räknas.

Gäller det här bara mig? Knappast. I veckans pappersutgåva av det alerta organet Dagens Medicin finns en intressant artikel med rubriken "'Mjuka' män löper högre risk att dö i förtid". Svenska forskare har studerat data om 49 321 män som mönstrade 1969. På den tiden graderade psykologerna deras maskulinitet på en femgradig skala. Nu - 40 år senare - visar det sig att de minst maskulina männen är klart överrepresenterade bland dem som har dött i förtid. "Egentligen är det inte så konstigt. Att inte leva upp till idealen innebär en stress, vilket tydliggörs av att självmord var mycket vanligare bland lågmaskulina män. De kan även behöva kompensera och uppnå högre maskulinitet genom att ta större risker och därmed öka risken för att dö", säger forskaren Anna Månsdotter.

Drar hon rätt slutsatser? Betyder de något i dagens svenska samhälle? Förnuftet säger att det går att ha ungefär en miljard invändningar, men så har vi det där med det känslomässiga jaget som tar överhanden. För mig kändes det som att jag började dö inombords i samma ögonblick som jag läste ingressen.

Anna Odell

Konststudenten Anna Odell har fått ta mycket skit för sin fejkade psykos på Liljeholmsbron och S:t Görans sjukhus. I dag var jag och en kompis och såg resultatet av hennes projekt på Konstfacks vårutställning. Det går att ha många invändningar mot hennes tillvägagångssätt, men snacket om att hela grejen bara var något slags effektsökeri köper jag inte längre. Känslan är att hon verkligen har velat säga något. Vad? Det känns däremot inte helt klarlagt.

Stabilt

Jag trodde nog på ett bakslag i dag, men DIF 2009 är något helt annat än förra årets upplaga. Stabila 2-0 på Brage imponerar.

Stoppa gatuteatern!

Att flytta från Vänersborg till Botkyrka har varit en omställning på många sätt. Ett handlar om dem som bestämmer. I Vänersborg hängde jag på fullmäktigesammanträden, morsade på de förtroendevalda och grottade ned mig i kommunala handlingar varje vecka. Här vet jag inte ens vad kommunstyrelsens ordförande heter. Trist, eftersom lokalpolitik är bra mycket roligare än sitt rykte.

Häromdagen damp det i alla fall ned ett reklamblad från de lokala moderaterna i brevinkastet. Det handlade om - gatuteater. Den röda majoriteten i Botkyrka har tydligen anslagit 300 000 kronor till sådana aktiviteter, vilket har fått oppositionen att tända till. "Vi Moderater kommer inte att acceptera att lärare, vårdbiträden och barnskötare kommer att sägas upp, bara för att vänstermajoriteten prioriterar icke kärnverksamhet och alltför dyra investeringsobjekt", skriver de. Skönt att någon sätter ned foten i denna viktiga fråga! Att Botkyrka kommun satsar så mycket som 0,008 procent av de totala utgifterna på drygt 3,5 miljarder kronor på kultur som kommer alla till del är naturligt fullständigt oacceptabelt.

Himmel

När solen sken häromdagen satte jag mig på en klippa i skogen och läste ut Torbjörn Flygts Himmel. Den kan verkligen rekommenderas. Torbjörn Flygt skriver suveränt och är hundraprocentigt trovärdig, oavsett om han skildrar brackor på flashiga arkitektkontor eller flyktingar i förorten. Allra bäst blir det ändå i avsnitten om den självförnekande spelmissbrukaren som störtar ned i avgrunden och tar familjen med sig. De gör nästan ont att läsa.

En spontan tanke så här efteråt är också att Himmel skulle kunna bli en grym film eller tv-serie. Som en skånsk Darling, fast bättre.

Tack?

Mina dryga 15 år med DIF har präglats av ångest, besvikelser, ilska och frustration. På plussidan finns enstaka ögonblick av euforisk glädje - och en tidningsprenumeration. I dag vann jag en tävling på jobbet, efter att ha blivit nominerad med följande motivering:

"Jag tycker att Simon ska få ett presentkort. Alla som hejar på ett lag från en bruksort som sedan länge har storhetsperioden bakom sig och nu hopplöst harvar i lingonserien förtjänar lite uppmuntran."

Svininfluensa och tbc

Det har varit mycket svininfluensa i medierna under de senaste veckorna. Väldigt mycket svininfluensa. Väldigt mycket för mycket svininfluensa. Åtminstone känns det så när Hans Rosling från Karolinska institutet sätter in sjukdomen i ett sammanhang:

Vilket gäng

Stanley Sjöberg, Rolf Åbjörnsson, Leif GW Persson, Lisette Schulman, Björn Davegårdh, Ebba Lindsö, Gert Fylking, Mikael Oscarsson och Ian Wachtmeister. Nej, det är inte de nio nazgûlerna utan några av dem som har engagerat sig i kampanjen som ska ge Alf Svensson en plats i EU-parlamentet. Huvaligen.

Fingrar i soppan

DIF fortsätter att plocka viktiga trepoängare, även om det satt långt inne den här omgången också. På köpet fick jag lära mig att aldrig mer hacka grönsaker under slutminuterna av en match. Med tanke på hur mycket händerna skakade är det ett smärre mirakel att det inte blev kokosdoftande morots- och fingersoppa till middag.

Mitt nya liv i Norra Botkyrka

Till alla er som har undrat. Jo, det är jag på bilden.

It's all fake

I den nedlagda tv-serien Dirty Sexy Money fanns en osympatisk karaktär vid namn Simon Elder. Stryk "l" i hans efternamn och det blir Simon Eder - en snabbskjutande skidskytt från Österrike.

Hans Rosling, professor i folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet, har gjort sig ett namn genom att utveckla statistik- och analysverktyget Gapminder. Vad blir det om vi stryker "l" i hans efternamn? Jo, Hans Rosing - finlandssvensk filosof och författare.

Jag skulle kunna fortsätta, men mer än så här behöver knappast skrivas. Alla kan se Mönstret. Vad det betyder? Det ska ni inte fråga mig om. Fråga Kreml. Fråga Washington. Fråga Rosenbad.

Lycka

Den 31 maj förra året vann DIF hemma mot Falkenberg med 2-1. Då var jag på plats på Stora Valla. Sedan dess har livet bara varit en meningslös transportsträcka. Jag har förstås inte tänkt så under tiden, men just nu känns det så. Segerjubel efter 3-2 mot Valsta Syrianska på Midgårdsvallen i Märsta. Det är fan i mig lycka.

Du vet att du är hemma i Värmland ...

... när du är strandsatt på en obemannad bensinstation för att pumpen har svalt ditt kort och de första snubbarna som dyker upp har wunderbaums prydda med sydstatsflaggan fästa i backspegeln.

Du vet att du är hemma i Kristinehamn ...

... när middagen hämtas från "thairestaurangen" (i singularis).