Nu dör jag snart

Jag känner mig aldrig så otillräcklig som när jag hamnar i en situation där jag måste diskutera bilar, hemelektronik eller renoveringsarbeten med En Riktig Man™. Förnuftet säger att det är en fjantig reaktion, men mitt känslomässiga jag sitter fast i strukturer som borde ha varit utrotade för länge sedan. Då spelar det ingen roll att det finns annat som jag är bra på. På något sätt är motorer och mobiltelefoner fortfarande det som räknas.

Gäller det här bara mig? Knappast. I veckans pappersutgåva av det alerta organet Dagens Medicin finns en intressant artikel med rubriken "'Mjuka' män löper högre risk att dö i förtid". Svenska forskare har studerat data om 49 321 män som mönstrade 1969. På den tiden graderade psykologerna deras maskulinitet på en femgradig skala. Nu - 40 år senare - visar det sig att de minst maskulina männen är klart överrepresenterade bland dem som har dött i förtid. "Egentligen är det inte så konstigt. Att inte leva upp till idealen innebär en stress, vilket tydliggörs av att självmord var mycket vanligare bland lågmaskulina män. De kan även behöva kompensera och uppnå högre maskulinitet genom att ta större risker och därmed öka risken för att dö", säger forskaren Anna Månsdotter.

Drar hon rätt slutsatser? Betyder de något i dagens svenska samhälle? Förnuftet säger att det går att ha ungefär en miljard invändningar, men så har vi det där med det känslomässiga jaget som tar överhanden. För mig kändes det som att jag började dö inombords i samma ögonblick som jag läste ingressen.