Ett problem mindre

När min mormor dog för några år sedan fick jag ta över hennes Renault Clio -91. Den har tjänat mig väl, men i själ och hjärta är jag ingen bilmänniska. Därför har det varit svårt att slappna av under de många milen på vägarna genom Dalsland, Västergötland och Värmland. Byta en trasig lampa klarar jag, men inte mer. Om något börjar skramla, dåna eller tjuta vet jag att jag är kokt i skit.

Min mest förnedrande bilupplevelse hittills inträffade för drygt ett år sedan. När jag skulle backa ut från parkeringen hemma på Roddaregatan i Vänersborg en tidig morgon ville bara tre hjul rulla. Villrådig började jag fråga runt bland bekanta. Någon föreslog att jag skulle palla upp bilen och försöka vicka hjulet fram och tillbaka. Någon annan hävdade att jag måste ta bort det helt och höll upp två tallrikar mot varandra för att visa hur det ser ut där bakom. Överkurs, tänkte jag och ringde verkstaden. Ett par dagar senare stod jag och väntade när två snubbar från Fredmans bilservice sladdade in på parkeringen. En av dem plockade fram en överdimensionerad hammare, slog två gånger på fälgen och bad om nycklarna. Sedan rullade hjulet som det skulle. "Det är sådant som händer", sade snubben tröstande när han påminde mig om min oduglighet vid nästa verkstadsbesök några månader senare.

Nu är det i alla fall slut på förödmjukelserna. Jag behöver ingen bil i Stockholm och säljer den för det facila priset av två papp. Med tanke på att det blev fem tvåor i besiktningen senast känns det som en bra deal. Särskilt som bromsarna tydligen lade av under den nye ägarens premiärtur. Som sagt var, ett problem mindre.