Metamorfos

Jag minns hur det kändes den 18 april. DIF kom till en osannolikt spartansk fotbollsanläggning längst ut på röda linjen och förlorade årets premiärmatch med 0-1. Spelet var dåligt, motståndarna gjorde mål med fem minuter kvar och våra supportrar skämde ut sig med dravel och kastade burkar. Efteråt vandrade jag hemåt mot min förortslägenhet några hundra meter bort och sparkade ilsket på varenda småsten jag såg. Då var vi verkligen nere på botten.

Efter den där lördagen har precis allt gått åt rätt håll. Patrik Werner stuvade om lite och fick till en elva som började vinna matcher. Så småningom kom spelet också. Andreas Holmberg och Marcus de Bruin visade sig fungera utmärkt som försvarare. Tobias Solberg och Sebastian Henriksson vann boll på mittfältet. Johan Bertilsson gjorde precis som han ville framåt. Peter Samuelsson gjorde mål. Massor av mål. DIF förvandlades från ett sargat lag traumatiserat av Jan Stahre till en fotbollsmaskin som inte gick att stoppa.

Egentligen skulle jag vilja skriva något om alla spelare, men ska jag lyfta fram två namn som får symbolisera fotbollsåret 2009 blir det Emil Berger och Martin Broberg. Den förste skrev jag ned efter att han slagit bort mängder av passningar i inomhusturneringen Cramo cup i vintras. Den andre fick hoppa in i premiären och gjorde ett väldigt valpigt intryck. I dag - ett halvår senare - är båda spelare som dominerar på division 1-nivå. Fantastiskt. Om de och de andra talangerna i truppen fortsätter att utvecklas på samma sätt är jag inte ett dugg orolig inför återkomsten till superettan.