Till sojakorvens lov

Jag har varit vegetarian sedan jag föddes. Mycket har förändrats på 29 år, men en trogen följeslagare har hängt med genom hela livet. Nutana sojakorv. De smakar nästan ingenting och ser ut som kapade fingrar från en dålig skräckfilmsregissörs rekvisitaförråd. Ändå har de något speciellt. Stek på fyra stycken, koka pasta till och ha på massor av senap och ketchup. Bättre än så blir det inte.

Allt fler inser att det där med att äta djur är passé, och i takt med det vaknar förstås matproducenterna också. Nu för tiden finns flera sorters kryddiga och smakrika vegetariska korvar att välja på. Sorgligt nog innebär det att mina mesiga favvosar är utrotningshotade. Senast hittade jag två burkar i mataffären, men känslan är ändå att de är på väg bort från hyllorna. En naturlig utveckling, kanske - men min tillvaro kommer att bli lite gråare.

Fem tuffa namn

Suzuki Ingerslev
Tomas Ujfalusi
Urban Förare
Pingis Ingegerd Hadenius
Viesturs Bulle

Bubblare: Womba Womba

"Dä går alriii"

Om Bröllopsfotografen som jag skrev om i går är Värmland så var senaste Grannfejden Närke. Väldigt mycket Närke. Erik från Fjugesta är min nya idol. "Har jag nytta av det när jag går här uppe, om jag drar på munnen?" Underbar inställning till livet!

Bröllopsfotografen

- Men min morfar var ju nazist!
- Inte innerst inne!

Roligt replikskifte ur bioaktuella Bröllopsfotografen av Ulf Malmros. Inte lika hög garvfaktor som föregångaren Smala Sussie, men klart sevärd ändå. Plus också för de sköna vyerna från Vargön.

Tack

Jodå, efter en del bekymmer blev det tre poäng i dag också - och nu är det slut. Tack Jonas Bohlin. Tack Sebastian Karlsson. Tack Jesper Fromholdt. Tack Alexander Appelqvist. Tack Mikael Nilsson. Tack Andreas Gunnarsson. Tack Johan Kristiansson. Tack Andreas Holmberg. Tack Christoffer Wiktorsson. Tack Johan Larsson. Tack Fredrik Ahlman. Tack Fredrik Crona. Tack Marcus de Bruin. Tack Sebastian Henriksson. Tack Tobias Solberg. Tack Emil Berger. Tack Martin Broberg. Tack Johan Bertilsson. Tack Christophe Lallet. Tack Erik Nilsson. Tack Mario Simunovic. Tack Peter Samuelsson. Tillsammans har ni gjort 2009 till ett oförglömligt fotbollsår.

Tronskifte

Maka på dig, Gud. Nu ska Christoffer Wiktorsson ha den där platsen.

Grymt

När hangrisar är några dagar gamla kastreras de utan bedövning för att köttet inte ska bli äckligt. Nu har forskare kommit på att det gör ont. Så kan vi förstås inte ha det. Därför testar forskarna om det går lika bra att ge vaccin som att använda skalpell. Tja, det kanske är ett sätt att minska lidandet. Finns det fler? Jag spånar vilt nu, men vi kanske skulle kunna ... ge fan i att äta gris.

Kronan

Skönsång och skön natur. Dä blir dretbra dä:

Metamorfos

Jag minns hur det kändes den 18 april. DIF kom till en osannolikt spartansk fotbollsanläggning längst ut på röda linjen och förlorade årets premiärmatch med 0-1. Spelet var dåligt, motståndarna gjorde mål med fem minuter kvar och våra supportrar skämde ut sig med dravel och kastade burkar. Efteråt vandrade jag hemåt mot min förortslägenhet några hundra meter bort och sparkade ilsket på varenda småsten jag såg. Då var vi verkligen nere på botten.

Efter den där lördagen har precis allt gått åt rätt håll. Patrik Werner stuvade om lite och fick till en elva som började vinna matcher. Så småningom kom spelet också. Andreas Holmberg och Marcus de Bruin visade sig fungera utmärkt som försvarare. Tobias Solberg och Sebastian Henriksson vann boll på mittfältet. Johan Bertilsson gjorde precis som han ville framåt. Peter Samuelsson gjorde mål. Massor av mål. DIF förvandlades från ett sargat lag traumatiserat av Jan Stahre till en fotbollsmaskin som inte gick att stoppa.

Egentligen skulle jag vilja skriva något om alla spelare, men ska jag lyfta fram två namn som får symbolisera fotbollsåret 2009 blir det Emil Berger och Martin Broberg. Den förste skrev jag ned efter att han slagit bort mängder av passningar i inomhusturneringen Cramo cup i vintras. Den andre fick hoppa in i premiären och gjorde ett väldigt valpigt intryck. I dag - ett halvår senare - är båda spelare som dominerar på division 1-nivå. Fantastiskt. Om de och de andra talangerna i truppen fortsätter att utvecklas på samma sätt är jag inte ett dugg orolig inför återkomsten till superettan.

Så skönt

DIF är tillbaka i superettan. Det kommer säkert mer i morgon, men just i kväll känns det som att de fem orden säger precis allt.

Bäst i Sverige

"Ett par dagar innan valet skulle äga rum var hon hemma hos mig på lunchen, hon gav sig hän lika intensivt som vanligt och tog sig sedan tid att dricka en kopp te. Hon började prata om sin man, trots att vi kommit överens om att inte nämna honom mer än nödvändigt. Hon sa att läget var lugnt där hemma, att han skötte sig, att han 'ställde upp' så mycket han kunde. 'Som om han verkligen ville att jag skulle försvinna ...' 'Vad bra', sa jag, för att avsluta ämnet. Men det var någonting som hon ville få fram, som om jag på något vis varit kall och avvisande och hon fått för sig att muntra upp mig genom att förtala min rival. Jag vet inte annars hur man skulle ta emot det jag fick höra. Hon sa: 'Han har haft feber i tre veckor ...' Jag sa: 'Hur kan man ha feber i tre veckor? Har han fått malaria?' Det hade han inte. 'Han går omkring på hamburgerrestauranger', sa hon. 'Han sätter sig ner bredvid familjer med snoriga småbarn ... De snyter ungarna i servetter som han sedan plockar upp och stoppar i sig ...' 'Du menar ... äter?', sa jag. Hon nickade.
Det var en solig dag i september, varken sommar eller höst: ända sedan dess har jag undrat om hon hade någon avsikt med att berätta det där, annat än att framstå som en kvinna som kunde driva en man till vad som helst."

Ur Tre porträtt av Klas Östergren. Nu är samme författare aktuell med en ny roman om 1980-talet. Den måste förstås läsas.

Medgångssupporter

Ica Maxi i Kristinehamn. Lördag 10 oktober, kl. 17.13.

1 på 200

Jag var en gud i matten på gymnasiet. Nu är det dags att damma av de gamla kunskaperna och räkna ut hur stor risk det är att DIF missar seriesegern. Först några funderingar om vilka resultat vi kan förvänta oss i de fyra återstående matcher som betyder något:

Västerås-Brage
En riktigt tuff utmaning för Brage. Västerås sprutar in mål just nu och vill säkert avsluta (ännu) en misslyckad säsong med att vinna den sista matchen på hemmaplan.
1 - 40 procent
X - 20 procent
2 - 40 procent

Karlslund-DIF
Hemmalaget behöver ett par poäng till för att säkra kontraktet definitivt, men DIF har högre kapacitet och är klar favorit.
1 - 20 procent
2 - 20 procent
3 - 60 procent

Brage-Valsta Syrianska
Valsta Syrianska är ett riktigt bra division 1-lag, men jag har en bestämd känsla av att spelarna har tappat sugen nu när chanserna till avancemang är borta. Om Brage fortfarande har något att spela för nästa helg tror jag att hemmalaget vinner ganska enkelt.
1 - 70 procent
X - 10 procent
2 - 20 procent

DIF-Syrianska Botkyrka
Syrianska Botkyrka har gått knackigt hela hösten och har absolut ingenting kvar att spela för. En drömavslutning, alltså. Det enda som kan fälla DIF i den här matchen är de egna nerverna.
1 - 70 procent
X - 20 procent
2 - 10 procent

För att DIF ska missa seriesegern måste laget förlora båda de sista matcherna samtidigt som Brage vinner två raka. Med mina siffror blir risken för att det ska inträffa drygt 0,5 procent.

Where the Action is

Dagens notisrubriker från Mitt i Botkyrka Salem:

"Tre män rånade glassbilen"
"Pacemaker exploderade"
"Man dömdes för ketchupattack"

Heja Brage

Det här är egentligen en förbjuden tanke innan allt är klart, men jag är glad över att Brage vann i går. Jag var på Stora Valla när domaren blåste av den andra kvalmatchen mot Umeå den 23 oktober 2004. Den känslan vill jag åt igen. Att vinna serien en dag när DIF inte ens spelade hade varit snopet. Nu firar vi ordentligt på söndag i stället.

Helgalet

Nej! Nej! Ja! Ja! Ja! Nej! Ja! Nej! Ja! Jaaaaaaaaaa!

Nästan hemma

Norsborgs t-bana. Tisdag 6 oktober, kl. 23.16.

Vackert

Dags för Nobelpriset i litteratur igen, och som vanligt poppar Bob Dylans namn upp. Själv tänker jag snarare på Ola Magnell:

Skott mot sittande fåglar som fällt in sina vingar
och vilar på hällen mot havet av fastfrusen gråt
Det föll duggregn i natt över vattnet kom växande ringar
och min kudde var vacker och våt
morgonen efteråt

Sopor

"Hushållsavfall och grovavfall får inte lämnas här! Överträdelse medför straffansvar, böter eller fängelse i upp till ett år!" Så står det på ett anslag vid en återvinningsstation som jag passerar på väg till jobbet. Väl hårt, tycker jag nog. Jag kan tänka mig hur det kommer att låta ute på landets anstalter:

- Hej hej, Bosse heter jag!
- Tja. Sonny.
- Trevligt! Jaha Sonny, hur har du hamnat här då?
- Grov misshandel, narkotikabrott, grovt rån, övergrepp i rättssak och försök till mord. Du då?
- Jag råkade lämna soppåsen vid Zinken.
- Av med brallorna, Bosse.
- Ja, det verkar rimligt.

Röven kvar i ettan

DIF hade 1-0 och "... båda benen, båda armarna och halva röven i superettan", enligt Karlskoga-Kurirens Jonatan Björck. Det blev 1-2. Tungt och onödigt, men tack vare Gröndal är de flesta av de där kroppsdelarna faktiskt kvar i en högre serie. Det är mycket svårare att ta in fem poäng på tre matcher än att göra det på fyra.

Gubbslem

Det kanske är fjantigt, men jag har alltid retat mig på David Lettermans sätt att sitta och dregla över sina unga kvinnliga gäster. Att han får svettas lite nu känns som en bra sak.

Låt korset vara kvar

Den där dödsolyckan som jag skrev om för en dryg månad sedan har fått ett märkligt efterspel. Någon har målat ett kors vid t-banan för att hedra den döde. Nu framställs det som något slags skandal att det inte har tvättats bort. Tossigt. Målningen - på en smutsgrå och fruktansvärt ful betongfasad, nota bene - är en vacker hyllning till en person som uppenbarligen var väldigt populär i området. Jag kan inte se ett enda bra skäl till att den inte skulle få vara kvar.

Klimatångest

Håller vi människor på att förgöra oss själva? Nej, det är överdrivet. Det måste det vara. Eller? Jag var och såg The Age of Stupid i går. Där finns en väldigt stark sekvens. Ett räkneverk med årtal tickar långsamt på, från 2007 upp till 2055 när ramberättelsen utspelar sig. Samtidigt visas verkliga och - än så länge - fiktiva nyhetsbulletiner om naturkatastrofer, flyktingströmmar och väpnade konflikter om sinande resurser. Värre och värre blir det också, tills hela mänskligheten står på randen av utplåning. Mot slutet av filmen satt jag där i salongen med ett tryck över bröstet och ångestkryp i hela benen. Jag vet inte om tidsperspektivet är realistiskt, men nog ger The Age of Stupid en känsla av hur mycket som står på spel.