30 svettiga sekunder

Skärholmen kvart över sex. Jag har tränat, är färdigduschad och går ut till förvaringsboxarna vid receptionen. Låser upp mitt hänglås, stoppar det i väskan och öppnar. Det är tomt. Tittar jag i fel box? Jag öppnar en till, och en till, och en till. Alla är tomma. Plånbok - borta. Mobiltelefon - borta. Klocka - borta. Mp3-spelare - borta. Nycklarna till andrahandslägenheten - borta.

Ångest. Ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest.

Det tar väl ungefär 30 sekunder innan en tjej i personalen ropar. "Ey, vad heter du?" På något jävla vänster har jag lyckats stoppa mina grejer i en box, sätta låset på en annan och gå därifrån. Sedan har en vänlig själ hittat dem och lämnat in dem. Den mannen är min största hjälte - i dag och alla dagar jag har kvar.

Mattips

Quorn. Smakar lite grann som kyckling, enligt flera av varandra oberoende köttätare, men garanterat fritt från glasbitar.

Pissigt gjort

Dagens hedersomnämnande i klassen missriktad uppfinningsrikedom går till Mike Lynch från Bellevue i Washington, USA. Han blev bötfälld för att ha kört för fort vid en byggarbetsplats. Orättvist, tyckte Mike, och visade sitt missnöje genom att skicka in sina 206 dollar i en påse fylld med urin. Att posta en sådan försändelse var tydligen helt okej, eftersom den var ordentligt tillsluten och inte luktade. Däremot hade Mike missat att domstolen inte tar emot belopp större än 20 dollar i mynt. Nu har han fått tillbaka påsen och är skyldig 271 dollar, med förseningsavgiften. Piss happens.

Skojig läsning

Det är inte ofta jag sitter vid datorn hemma och garvar högt för mig själv, men nyss hände det. Jonas Thente, alltså. Den här gången svingar han vilt mot ... alla. Oerhört underhållande.

Dags att må dåligt igen

Det här blev helgen när en pålitlig gammal följeslagare vaknade ur sin vinterdvala. Fotbollsångesten. Svenska cupen är kanske inte så mycket att bry sig om, men att DIF går på pumpen redan i säsongens första tävlingsmatch är klart oroande. Jag gillar den nya satsningen och närde faktiskt en förhoppning om att den skulle kunna leda hela vägen fram till superettan redan i år. Nu tvivlar jag. Det finns många lag i division 1 norra som är bättre än Skövde.

Joel Mattssôn

Mitt namn är Joel Mattsson
Jag föddes här en natt
I den gröna utdragssoffan
Medan månen lyste matt
Jag var den femte sonen
I en syskongrupp på sju
De är borta allihopa
Allt är längesedan nu

Jag växte upp i huset
Gick och läste för en präst
Som fjorton år och vuxen
Väntade skogen och en häst
Jag slet och drog om hösten
Det blev vinter, snö och kallt
Men maten kom på bordet
Det var viktigast av allt

Om våren väntade timret
Jag drog ihop det själv
Innan isen släppte taget
Kring sjöar, land och älv
Vi kämpade för nåt bättre
Vi slet och gnodde på
Såg orättvisor komma
Och orättvisor gå

När mina barn blev vuxna
Hade jag byggt mig ett hus
Men lånen från Per-Albin
Och dragit in elektriskt ljus
De satte folk på månen
Det var året när jag dog
94 år - ett strävsamt liv
Jag somnade in och log

---

Jag sitter på din axel
Och ser på alltihop
Hur timmarna av svett och slit
Försvinner i en grop
Den gropen som de gräver
Kallas utveckling min vän
Ett köpcentrum av glas och stål
Byggs över vårat hem

Det är därför som jag går igen
Då månen lyser matt
Och hemsöker de levande
I drömmen varje natt
Mitt namn är Joel Mattsson
Jag föddes här en kväll
I den gröna utdragssoffan
Som du drömmer om i kväll

Storyn hade hållit för en hel roman - lätt. Môra-Per har kokat ned den till 4 minuter och 17 sekunder rock, med sång på klingande västvärmländska. Fullständigt jävla briljant, om ni frågar mig.

Mitt liv som chipspundare

För en månad sedan eller så snackades det godismissbruk över lunchen på jobbet. Jag agerade Bror Duktig och förkunnade att jag minsann inte har några sådana problem. Big mistake. Nu har jag själv trillat dit - stenhårt. Inte på godis, men på chips.

Det började för en dryg vecka sedan, när jag hade främmande över helgen och köpte hem en påse lättsaltade. Korkat, eftersom alla vet att det är en inkörsport till tyngre grejer. För mig blev det grillchips. Gärna i stora mängder, och gärna alldeles innan maten.

I dag lyckades jag ta mig ända till kassan i affären innan jag såg en kvällstidningsetta där det stod något om "chipspyromanen". Då var det bara att vända tillbaka. En dryg timme senare har jag just slickat av det feta från fingertopparna och lutar mig tillbaka, samtidigt som en bedräglig känsla av tillfredsställelse sprider sig i kroppen. De har bra skit på Konsum vid Zinken. Riktigt bra skit.

Så snyggt

"Han drar i linningen på sina solkiga, av tusentals tvättar blekta Leejeans, får dem en bit uppför backen mot hängbukens ekvatoriallinje, denna rotunda som pålats upp av gatuköksdiet, wienerbröd och teveöl, varifrån de genast kasar ner igen, blottar en svettfuktig ränna mellan två rödflammiga halvglober."

De senaste två romanerna jag avverkade var Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Inget fel på Stieg Larsson, men oj vad uppfriskande det är att byta till en författare som gör något eget med språket. Torbjörn Flygt. Himmel. Sagolikt bra.

Ett blogginlägg av oavvisligt allmänintresse

Under en längre tid har jag irriterat mig på Coop Extra Skärholmens inköpspolicy när det gäller tartex. Där finns den äckliga versionen med vitlök och den fullt ätbara men lite trista naturella sorten, prydligt uppradade bredvid varandra. Däremot lyser den godaste varianten - med örtsmak - med sin frånvaro:



Så - häromdagen - strosade jag runt i affären på jakt efter pressad citron. Vad råkade jag hitta på en helt annan hylla? Jo, det här:



Besynnerligt. Ologiskt. Upprörande. En skandal, närmast. Jag kräver upprättelse, å alla vegetarianers vägnar. UPPRÄTTELSE!!!!!

Kulturellt kapital

Jag och en kompis var på konstutställning i går. En trevlig eftermiddag, som kan omvandlas till en väldigt bra sägning på jobbet i morgon. "Vad gjorde du i helgen?" "Tja, vi var en sväng på vårsalongen på Liljevalchs. Sedan promenerade vi på Djurgården." Det ger mycket tocken däringa kulturellt kapital, di kallart.

Bland det som visades fastnade jag särskilt för de här tuffa bilderna. Tyvärr har jag tappat konstnärens namn, men han har verkligen genomskådat Tommy och Annikas inneboende ondska.

Stackars Marie

I dag går mina tankar till svenska Marie Douglas-David. Hon är mitt i en uppslitande skilsmässa och riskerar snart att stå på bar backe. Jag skriver bar backe, eftersom de futtiga 339 miljoner kronor som hon ska få enligt äktenskapsförordet förstås är rena skymfen för någon som har så här stora utgifter - i veckan:

Kläder, 35 500 kronor
Hud- och hårvård, 7 900 kronor
Underhållning och restaurangbesök, 11 800 kronor
Presenter, 7 900 kronor
Resor, 63 100 kronor

Usch, nu kommer jag inte att kunna sova i natt. Tänk om Marie förlorar den pågående rättsprocessen och måste börja snåla? Hur blir hennes liv om hon bara kan handla nya kläder för 20 000 kronor i veckan i fortsättningen? Kan det ens kallas liv?

Vad säger karln?

"Jag har alltid bott i Närke och kände att jag ville göra något nytt."

Simon Nurme pissar på en hel bygd (fast säkert oavsiktligt).

Lika som bär

Forum för levande historias överindendent Eskil Franck?

John Locke i Lost?

Kokta grisar

Till dagens nyhet om slaktgrisarna som har kokats levande går det att förhålla sig på åtminstone tre olika sätt:

1. Grisars liv har ett värde. Därför är det fel av oss människor att föda upp dem i djurindustrier, döda dem och äta upp dem - oavsett vilka metoder som används på slakterierna.

2. Grisars liv har inget värde alls. Därför är det okej att föda upp dem i djurindustrier och döda dem på vilket sätt som helst.

3. Grisars liv har ett så litet värde att det är helt oproblematiskt att föda upp dem i djurindustrier, döda dem och äta dem. Om de skållas levande i stället för att gasas och få halsen avskuren på sedvanligt sätt blir det däremot genast oerhört upprörande.

Linje 1 är den jag själv står för. Linje 2 tycker jag är ganska förskräcklig, men resonemanget rymmer onekligen en inre logik. Linje 3 - som verkar vara den som gäller bland sisådär 80 procent av svenska folket - får jag däremot ingen ordning alls på. Hur kan människor som blir illa berörda av nyheten om doppen i grytan ta så lätt på allt det som utspelas i en slaktgris liv innan dess? Mysko.

"Tomas, you really have a bad cushion day"

Lillasysters närvaro i Norsborg har gjort att jag tvingats vidga mina tv-vyer. En högoddsare som har tagit sig in på måstelistan är Design: Simon & Tomas. Två snubbar med diffus sexuell identitet struttar runt med sina knähundar och gnabbas om färger, material, kuddar och gardinstänger. Extremt underhållande.

I ett fåfängt försök att återheterofiera bloggen efter ovanstående bekännelse vill jag också klargöra att jag egentligen avskyr allt som har med heminredning att göra. Helst skulle jag vilja svara alla som över huvud taget andas något i ämnet som Magnus Betnér:

"Vi ville vara lite djärva, så vi satsade på en brun fondvägg."
"Jaha. Jag har varit lite djärv själv och bajsat i ert handfat."

Rövarnas visa

KSMB-versionen svänger bättre, men min innerliga tolkning är inte heller så dum. Inspelningen bör vara från 1984 eller 1985.

Jag mötte Lassie – schlagerspecial

Alcazar-Andreas Lundstedts före detta pojkväns mamma har sagt till min mamma att hon (pojkvännens mamma, alltså) skulle ha gett mig stryk om jag var hennes unge. Det känns stort.

Köksbestyr

På mitt jobb är vi indelade i fikagrupper. Den här veckan är jag en av dem som förväntas hålla rent och snyggt, vilket brukar slå mig någon gång varje dag. "Just jävlar, köket!" När jag går dit för att kolla läget är allt redan fixat. Vasken är renskrubbad, bänkarna avtorkade och diskmaskinerna urplockade. Nu har fyra arbetsdagar av fem redan gått, och jag har inte bidragit med ett skit.

Jag kan inte svära på vem som har gjort vad av de andra, men jag har en kvalificerad teori. Den handlar om kvinnor och män. Inte om biologi eller gener, utan om hur vi fostras. Kvinnor får lära sig att titta om maskinen har gått färdigt och plocka ur de diskade tallrikarna och glasen. Det sker automatiskt och i förbifarten. Män däremot lär sig att det funkar att glömma eller smita undan. Jobbet blir gjort ändå. Det är djupt orättfärdigt, men så ligger det till. Även bland dem som gärna kallar sig feminister eller jämställda.

Ironiskt nog skramlar det för fullt ute i köket medan jag sitter och plitar ned det här. Min syster - som bor hos mig under ett par månader - och jag var överens om att dela på disken efter hennes pizzabak, men nu verkar hon ha tagit hand om allt. Jag kom undan igen, alltså. Skönt - men rätt är det inte. Inte alls, faktiskt.

Vit skit faller

Snö på landet är en bra sak. Snö i stan är dåligt. Jättedåligt. Först lägger den sig som en brun sörja. Sedan smälter den, blir till slask och stänker upp på byxbenen. Sedan fryser den på igen och förvandlas till blankis. Här i lågskatteland sandar de inte heller. De besuttna sitter i sina ombildade bostadsrätter och räknar tusenlapparna medan vi andra halkar runt på trottoarerna nedanför med livet och lårbenshalsarna som insats. Ungefär så.

Rubriken till det här inlägget är för övrigt en ovanligt snygg musikalisk referens. Förstod du den? Då har du smak.

Go Jan-Ove

Under de senaste årens rapportering om utvecklingen av Stora Valla-området har jag lagt märke till en tendens. Kommunchefen Jan-Ove Beckman har ofta uttalat sig för att kommunen ska gå in och göra en rejäl satsning. Sedan har politikerna bromsat. Därför känns det helt rätt att Jan-Ove Beckman blir ny ordförande för DIF. Nu när han snart inte är bakbunden av lojalitet längre borde han kunna inta en tuffare attityd och sätta ordentlig press på kommungubbarna.

Sommarjobb

Nu är det klart att jag kör vidare på Dagens Medicin i sommar. En hel veckas ledigt blir det nog också. Rena rama lyxen.

Mer av Mia

Äh, vi kör väl en Tabita och en Gulletussan till:

Krillehôlas stolthet

En halvtimme i veckan känner jag faktiskt något slags stolthet över att komma från Kristinehamn. Mia Skäringer är ett geni, med absolut gehör för det som utspelar sig i hyreskasernerna och frisersalongerna i en svensk småstad. Jämfört med det här känns alla andra svenska humorprogram som roliga timmen:

Ordfront magasin

Nya omstajlade Ordfront Magasin kom med posten i dag. Fullmatad som vanligt, men mycket snyggare och tryckt på sådant där härligt tjockt papper som är gôtt att ta i. Ett lyft, helt klart.

Helgens roligaste

Jonas Thente brottas med snarstuckna finlandssvenskar.

Orsak och verkan

Jag bläddrar i senaste numret av Journalisten och kommer fram till sidan 22. Där presenteras några av kandidaterna i tävlingen Årets bild. Sanna Sjöswärd har fotograferat Engla Louise, som har anorexi och väger 24 kilo. Hon vårdas på sjukhus och måste få näring via en kanyl för att överleva. Porträttet av henne utstrålar sådan ångest och smärta att det gör alldeles ont i hjärtat.

Tre uppslag längre fram intervjuar Journalisten tidningen Må bras chefredaktör Liselott Ståhlberg. Rubriken till artikeln? "'Det är av kommersiella skäl som vi alltid har vikt på omslaget.'"

Stjärnsmällen

DIF-Carlstad United 1-5. Resultatet svider men spelar egentligen ingen roll så här på försäsongen. Däremot stärker matchrapporten mina intryck från tidigare matcher. När Jonas Bohlin inte kan medverka får DIF målvaktsproblem. Stora målvaktsproblem.

Svensk maffia

Jag har just läst ut Lasse Wierups och Matti Larssons reportagebok Svensk maffia. Den var riktigt bra. Författarna kan sitt ämne och har skrivit en fascinerande skildring av hur saker funkar i den undre världen. Mest intressant blir det när de lyckas komma människor in på livet. Nästan alla som figurerar i boken söker sig till de kriminella gängen i jakt på något slags manlig gemenskap. Påfallande ofta slutar de sina dagar med en kula i huvudet, ihjälskjutna i en intern uppgörelse om pengar eller knark. Det är tufft att vara skurk.

youtube porr blondinbella

Jag har varit på klickkurs i dag. Där fick vi lära oss att rubriker gärna får innehålla ord som många söker på hos Google.

Vilken kick!

Strax efter klockan fem i eftermiddags hände något mäktigt på Coop Extra i Skärholmen. Jag hade bestämt mig för att investera i en kornlimpa för 20:90 kronor. På väg ut upptäckte jag att den registrerats som en långfranska för 10:90 kronor. Adrenalinet bara sprutade. Det slår inte när min dåvarande rumskompis fick köpa Håkan Hellströms första skiva för samma kilopris som gurka på Coop Forum vid Backaplan i Göteborg, men ändå. En hel guldtia plus, bara så där! Jag har fortfarande inte slutat hyperventilera.

FLASH: Hönemåla blir Flädingsmåla

Den småländska byn Hönemåla har döpts om till Flädingsmåla av Lantmäteriet, uppger Sveriges Radio Kronoberg.

Mittemellanland

Det finns förstås musikaliska motbilder till det jag skrev om i går också. Lyssna gärna på doldisen Daniel Rohlin - också från Bollnäs, för övrigt - och hans visa Mittemellanland, som handlar om hur tristessen tar över i ett sömnigt villakvarter. Jag känner igen varenda stavelse. Slutklämmen i den här lilla tvåstegsraketen får bli att livet förmodligen inte är särskilt enkelt någonstans.

En gång lantis, alltid lantis

Efter flera år i en mindre stad flyttade jag till Stockholm i höstas. Det har jag inte ångrat. Samtidigt lever lantisen i mig kvar, strax under ytan. Det säkraste sättet att locka fram honom är att sätta på en skiva. När jag hör Pärra Eriksson eller Per Persson vill jag bara dra till Arvika eller Bollnäs, ta ett kneg på fabriken och dricka bärs med polarna på fredagskvällen. Hjärnan har sina invändningar, men hjärtat säger att det är där som lyckan finns. Att alla ängsliga sushiätare i 08-land i själva verket är grundlurade.

Kärlek är för dom

Så börjar det bli dags att se fram emot nästa stora albumsläpp. Efter några genomlyssningar är jag fortfarande inte helsåld på första singeln, men Thåströms nya blir förstås ett givet köp ändå: