Köksbestyr

På mitt jobb är vi indelade i fikagrupper. Den här veckan är jag en av dem som förväntas hålla rent och snyggt, vilket brukar slå mig någon gång varje dag. "Just jävlar, köket!" När jag går dit för att kolla läget är allt redan fixat. Vasken är renskrubbad, bänkarna avtorkade och diskmaskinerna urplockade. Nu har fyra arbetsdagar av fem redan gått, och jag har inte bidragit med ett skit.

Jag kan inte svära på vem som har gjort vad av de andra, men jag har en kvalificerad teori. Den handlar om kvinnor och män. Inte om biologi eller gener, utan om hur vi fostras. Kvinnor får lära sig att titta om maskinen har gått färdigt och plocka ur de diskade tallrikarna och glasen. Det sker automatiskt och i förbifarten. Män däremot lär sig att det funkar att glömma eller smita undan. Jobbet blir gjort ändå. Det är djupt orättfärdigt, men så ligger det till. Även bland dem som gärna kallar sig feminister eller jämställda.

Ironiskt nog skramlar det för fullt ute i köket medan jag sitter och plitar ned det här. Min syster - som bor hos mig under ett par månader - och jag var överens om att dela på disken efter hennes pizzabak, men nu verkar hon ha tagit hand om allt. Jag kom undan igen, alltså. Skönt - men rätt är det inte. Inte alls, faktiskt.