På läktaren

Först det positiva. Det är otroligt mäktigt att komma till ett blåshål i en betongförort sydväst om Stockholm och mötas av ett hundratal fans i rödvita tröjor och halsdukar. Kom ihåg att vi snackar om division 1 nu. Att kärntruppen i klacken sjunger sig genom hela matchen och fortsätter att hylla spelarna även efter målet och slutsignalen gör det bara ännu större. Jag högaktar er.

Sedan blir det tråkigare. Jag begriper inte hur vissa individer kan gå och vänta i ett halvår, åka med till bortapremiären och sedan bara gnälla och skälla på allt och alla. Bottenrekordet slogs när Martin Broberg byttes in. Han inledde med att missförstå en medspelare, bli passiv och göra så att hemmalaget kunde vinna bollen. Mer behövdes inte för att häcklandet skulle ta fart. Hallå, killen gjorde sin första riktiga a-lagsmatch någonsin! Lite tålamod, tack.

Rasismen? Jodå, den hänger med. Ett par exempel från i går:

"Den mörke? Haha, dom är ju svarta allihop. Tio negrer är det."

"Opp mä räj, din jävvla chokladbulle!"

Sist det tristaste av allt. Det är mycket känslor i omlopp under en fotbollsmatch. Jag kan förstå att någon blir så frustrerad att han tappar kontrollen och kastar en ölburk mot den assisterande domaren. Inte försvara, men förstå. Samtidigt förväntar jag mig att han tar ansvaret för sitt handlande efteråt. Om inte den skyldige från i går betalar alla eventuella böter ur egen ficka har han förverkat rätten att kalla sig rödvit supporter för all framtid.