Till dem som inte förstår

Om två dagar är den i gång. Fotbollssäsongen 2009. DIF står inför 26 tuffa matcher mot taggade motståndare i division 1 norra. För oss supportrar väntar också en kamp. Den sträcker sig över ett halvår och utspelas mot dem som inte förstår.

De kommer i några olika varianter. En spelar intresserad och ställer artiga frågor om seriesystemet eller läget i tabellen. En annan försöker visa medkänsla och levererar fraser som "Vad bra!" eller "Åh, vad tråkigt!", beroende på hur det har gått. En tredje är ärligare och gör ingenting för att dölja sin skepsis. Egentligen tänker de alla samma sak. "Elva snubbar som kutar runt och sparkar på en boll. Vad är grejen?"

Många som läser det här avfärdar säkert kritikerna som dumma och okunniga. Mitt problem är ett helt annat. Jag tycker att de har rätt. Fotbollen är inte bara märklig som företeelse, den är destruktiv också. Obehagligheter som sexism, rasism och homofobi är på tillbakagång i resten av samhället, men i omklädningsrummen och på ståplatsläktarna frodas de i högsta välmåga. Lägg till en allmän världsfrånvändhet och du får en obehaglig kombination. Folk blir dumma i huvudet, helt enkelt. Att spelare kan porträtteras som intellektuella titaner bara för att de läser deckare eller klarar att formulera en begriplig mening i skrift säger det mesta.

Varför engagerar jag mig då? Jag har funderat mycket på den frågan och kommit fram till att det handlar om två saker. Två delar av jaget som måste få sitt. Nörden och Den hämmade mannen.

Det nördiga är det enklaste att förklara. Andra snöar in på goda viner, minnestallrikar, smalspåriga järnvägar eller slaget vid Breitenfeld. För mig är motsvarande intresse spelare som har spelat, spelar eller kan tänkas komma att spela i DIF. En hobby, som vilken som helst.

Den andra delen handlar om känslor och betyder oändligt mycket mer. Den är också svårare att klä i ord, men jag gör ett försök. Vi lever i ett samhälle där det anses viktigt att inte tappa kontrollen. Framför allt gäller det för oss som råkar ha fötts med snopp. Jag misslyckas med att leva upp till det mesta i den förlegade traditionella mansrollen, men just detta är jag tyvärr alldeles för bra på. Att bita ihop. Att hålla färgen. Att trycka ned och stänga till.

Just därför är det en sådan befrielse att befinna sig bland likasinnade när DIF spelar fotboll. Där på ståplats - och bara där - funkar det att glänta på locket och släppa loss. Ilska, frustration, eufori, förtvivlan, vad som helst.

Jag är orolig inför premiären på lördag. Syrianska Botkyrka spelar på hemmaplan, slår ur underläge och har precis allt att vinna. Samtidigt vet jag att jag - oavsett hur det har gått - kommer att lämna Brunna IP med en känsla av att ha levt i 90 minuter plus tillägg. Det är ändå det viktigaste.

(Texten har även publicerats som en krönika hos Vulkanerna.)