Till dem som förstår

Den 25 oktober 2008 rämnade världen. Åtminstone var det så jag upplevde det när domaren blåste av matchen på Grimsta IP och Brommapojkarna hade spelat DIF ur superettan. Då var division 1 bara ett svart hål.

Ett knappt halvår senare känns allt annorlunda. Motståndarna blir lite tråkigare och arenorna lite mindre, men det som verkligen betyder något är sig likt. Samma sug, samma förväntan, samma längtan till premiären. Samma tvivel, samma oro. Samma ångest.

Inom DIF har det hänt mycket under det här vinterhalvåret. Överbetalda medelmåttor har försvunnit och ersatts av ungdomar och hemvändare med hjärta för klubben. Som tyckare är det alltid roligast att komma med något eget, men den här gången kan jag bara hålla med alla andra. DIF gör helt rätt. Det var degerforsare som tog oss till allsvenskan 1992 och till superettan 2004. Det är degerforsare som ska spela upp oss nästa gång också.

Vad finns att säga om årets trupp då? Den svagaste länken hittar vi kanske längst bak. Jonas Bohlin och Jesper Fromholdt kan göra riktigt bra matcher, men den där stabiliteten som är så viktig för en målvakt saknas hos båda. Efter Jonas Bohlins darriga genrep i torsdags känns det ännu tristare än tidigare att Simon Nurme - som var bänkad i Syrianskas premiärmatch i superettan - valde att flytta.

Backlinjen är jag inte lika orolig för, även om den också har svajat under träningsmatcherna. Sebastian Henriksson bör vara seriens bästa spelare, Mikael Nilsson har varit lagkapten i ett bra division 1-lag och Christoffer Wiktorsson har kanske högst potential av alla i truppen. Dessutom har jag en känsla av att Andreas Gunnarsson får sitt stora genombrott i år. Bakom dem finns Fredrik Ahlman, Johan Kristiansson och Johan Larsson som backup. Det ska vara tillräckligt för att få ihop något bra.

Mittfältet känns som den starkaste lagdelen. Under de senaste matcherna har Patrik Werner startat med Andreas Holmberg, Tobias Solberg, Christophe Lallet, Erik Nilsson och Johan Bertilsson. Emil Berger och och Marcus de Bruin hugger också på varsin plats, liksom Martin Broberg och Mario Simunovic. Det finns väldigt mycket offensiv kapacitet i det gänget.

Längst fram är alternativen inte lika många. Där finns Peter Samuelsson. Bara Peter Samuelsson, faktiskt. Frisk gör han säkert minst 15 mål i år, men går han sönder blir det värre. Då måste Patrik Werner sätta upp Sebastian Henriksson eller Andreas Holmberg och stuva om i hela laget. Inte idealiskt, direkt.

Hur det slutar? Efter utklassningssegern mot Forward tidigt på försäsongen drabbades jag av hybris och fick för mig att DIF skulle springa hem den här serien ganska enkelt. Det tror jag inte längre. Dels oroar det knackiga spelet på slutet, dels känns det som att dalarna är alldeles för djupa. Ett lag som vill vinna en division 1-serie har inte råd att förlora mer än kanske en handfull matcher på en säsong. Dit når inte DIF i år. Topp 5 känns mer realistiskt.

(Texten har även publicerats som en krönika hos Vulkanerna.)